Noto brukar omtalas som Siciliens vackraste stad, detta är något jag absolut håller med om. När min väninna och jag skulle hyra en villa på Sicilien och AirBnB presenterade ett praktexemplar precis utanför staden; då var det bara att slå till.
Tre sovrum, stort kök och ett vardagsrum med öppen spis, pool, stort uteområde fem-sex sittgrupper samt valnötsträd, olivträd, citronträd och ett bananträd med både blommor och gröna bananer. Precis min stil.
Noto Antica
Det första Noto, kallad Noto Antica, låg på ett berg en knapp mil norr om dagens Noto. Staden var känt redan under antiken, under namnet Netum. Under 800- och 900-talen var Noto erövrad av araberna, som ett av deras högsäten på Sicilien. Under 1500- och 1600-talen var staden hem för många framstående italienska personer och staden växte långt bortom sina medeltida gränser.
Hela gamla Noto totalförstördes i en jordbävning år 1693 och stadens flyttades till sin nuvarande plats.
Notos påkostade nedre del
Planerna för Notos nyuppbyggnad var storslagna; det skulle byggas ett mästerverk av en siciliansk barockstad med det allra mest moderna; bredare gator en kvadratisk rutnätsplan.
Stadens huvudgata är gågatan Corso Vittorio Emanuele, som kantas av kyrkor, palats, torg och imponerande fasader. Den ena byggnaden vackrare än den andra, både min kamera och jag har the time of our lives. Många av dem är uppförda i tuffsten, som är en vulkanisk bergart i ljus och varm kulör och som blir vackert gul i solljuset. Effektfullt mot den blåa himmeln.
På Corso Vittorio Emanuele ligger Notos mest fotade byggnad, katedralen San Nicolò di Mira, med en enorm och monumental trappa. Perfekt för att sitta och äta glass på. Vid gatan ligger också den smala kyrkan San Carlo al Corso Borromeo, som har två stora fördelar enligt mitt tycke. För det första påminner den om min favoritkyrka i Rom, San Carlo alle Quattro Fontane, för det andra går det för €2 att ta sig upp på taket; varifrån utsikten är fantastisk.
Andra byggnader värt att nämna på Corso Vittorio Emanuele är Palazzo Ducezio, kyrkan San Domenico med park och statyer framför, portalen Porta Reale och utsikten precis utanför denna.
Parallellt med Corso Vittorio Emanuelle, uppför branta sidogator, ligger gatan som går under namnet via dei palazzi nobiliari, dvs gatan med de adliga palatsen. Här uppförde Notos rikaste adliga familjer sina palats, och flertalet kvarter upptas av en enda fasad.
Här ligger också Palazzo Nicolaci, som vi besökte, och som byggdes av stadens rikaste familj. Eftersom familjen inte var adlig så fick de inte ha ingången från adelsgatan. Detta löste de genom att lägga palatsets ingång från sidogatan, där de uppförde stadens största och mesta portal. Sidogatan fick lika bra namnet Via Corrado Nicolaci, så det är väl ganska tydligt vem som fick sista ordet i diskussionen.
Vi äter på flera restauranger längsmed huvudgatan och i den nya delen, så här i oktober känns inget turistigt alls. Gatan Via Rocco Pirri omtalar sig själv som vingatan; här ligger bland annat Viva il Bistrot, som är en av Notos restauranger med en stjärna i guide Michelin, som vi äter middag på en kväll. I övrigt äter vi genomgående god mat, för min del med fokus på pasta.
Läs mer: Vad jag åt och drack en vecka i Noto
Notos vanliga del på höjden
Om höjdskillnaden mellan de två huvudgatorna är påtaglig i den nedre delen, så är den ännu tydligare norr om adelsgatan. Flertalet gator övergår i trappor utsmyckade med gamla filmaffischer på stegen, eller branta backor. Här uppe är husen mindre, både i storlek och anseende, och gatorna smalare. Ett och annat ödehus ser vi också, bland annat en hel sjukhusbyggnad.
Guiden på turisttåget vi tar en tur med förklarar att i den nedre delen går de breda gatorna i östvästlig riktning, på höjden går de smala gatorna i nordsydlig riktning. Jag ser dock inte helt logiken i detta, för i en rutnätsplan korsar ju gatorna varandra.
Här uppe, dit det är betydligt mer jobbigt att ta sig, bodde det vanliga folket i normalstora hus och lägenheter. Även i dag märks tydligt skillnaden, både i känslan och underhållet av husen, samt givetvis storleken på husen och kvarteren. Dock hindrar inte det att en annan av stadens Michelinrestauranger har etablerat sig här uppe. Området är garanterat up and coming.
Utsikten är fantastisk; det är hustak med pipor, svindlande vyer över landskapet, kupoler och klockstaplar. En av dessa gator är Via Simone Impellizzeri, där vandrarhemmet Il Castello ligger och som ska ha en underbar terrass, men när vi var på väg att ta en kaffe på deras café stoppades vi av hur sjabbig entrén såg ut. Nu när jag ser på bilder på utsikten från caféet så kan jag inte säga annat än att vi skulle ryckt upp oss och gått in.
Vi bodde en vecka i Noto och jag tyckte väldigt mycket om staden. Huset vi hyrde var också väldigt fint och jag älskade att ha privat pool. Det enda tråkiga var att det inte var så kul att gå in till stan pga trafikerad väg utan trottoar, även om det bara tog tio minuter att gå från huset till gågatan.
Noto är med på UNESCO:s världsarvlista. Andra närliggande städer i dalen Val di Noto som också är UNESCO-listade är Caltagirone, Militello Val di Catania, Catania, Modica, Palazzolo, Ragusa och Scicli. Vi hade planer om att besöka flera av dessa, men tyckte det var alldeles för skönt med egen pool och kom inte iväg som vi hade tänkt.
Noto ligger en liten bit in från vattnet, närmaste strand är Lido di Noto. Vi var aldrig där, utan hittade en av de första dagarna Lido San Lorenzo, som vi gillade och åkte till ett flertal gånger. Det ska dock sägas att många stränder hade redan stängt i oktober, så vi hade inte så mycket att välja mellan.
När jag skrivet detta så ser jag på Google Maps att det verkar att ta sig upp också i flera andra kyrkor och se staden ovanifrån, bland annat i Chiesa di Montevergine och Chiesa di San Salvatore.
Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att läsa alla nya artiklar.
