Pueblos blancos – En tillflykt bortom turiststråken i Costa del Sol

I dag gästas vi av Ellinor Mårtensson, som är frilansskribent med fokus på resor.

Vi befinner oss i vad som i folkmun här anses vara Spaniens hjärta, Andalusien. Jag och min pojkvän har till ett billigt pris fått hyra en bekants lägenhet som ligger strax utanför Estepona, ett stenkast från det mer välkända och turistvänliga Marbella. Men här tycks den andalusiska själen lysa med sin frånvaro, och istället är det svenska och engelska vi hör på gator och torg i Esteponas stadskärna. Som tur är har vi hyrt en bil och vi påbörjar snart vårt sökande efter de där charmiga och mer genuina platserna som ännu inte blivit exploaterade av den nordeuropeiska turismen. Och visst hittar vi dem till slut.

Vid foten av de vita byarna

Vi behöver inte åka långt för att nå vad vi söker. Efter en bilresa på 15 minuter längs virvlande småvägar uppenbarar den sig plötsligt: Casares, en liten bergsby i snövit skrud. Det känns nästan som om vi har snubblat rakt in i en sagovärld när vi kliver ur bilen och blickar ut över byn och det väldiga, prunkande landskapet omkring. Vi fortsätter till fots längsmed trånga gator av kullersten, fascinerade av den påfallande, drömlika arkitekturen som harmoniskt smälter samman med den omkringliggande naturen. Vi möts av varma blickar och ett och annat ”buenos dias” från Casares invånare som alla verkar vara på strålande humör. Här råder lugn och sinnesro; stimmiga försäljare som försöker pracka på oss souvenirprylar känns långt borta. Däremot kantas gatorna av små hantverksbutiker med lokala konstnärer som stolt visar upp sina tavlor, sin keramik och annan skulpturkonst.

I Casares besöker vi även en minneslund med gravstenar i vit marmor, där de avlidna åtnjuter en hisnande utsikt över dalarna och bergen och där varje gravsten är omsorgsfullt prydd med färgglada och väldoftande blommor.

En utsökt och värmande cappuccino i den något kyliga senvinterluften får avsluta vårt besök i byn. Denna avnjuter vi på en restaurang hos en av byns få utländska invånare, en schweizare, som efter många varv runt jorden här fann lyckan i vad han själv hävdar vara paradiset på jorden. Vi har inte svårt att förstå varför. Djurvän är han dessutom, och vi får snart sällskap av pratsjuka katter och en tillgiven före detta gatuhund från Bologna som han tagit under sina vingar.

Vill man äta riktigt, riktigt gott i Casares är ett starkt tips att besöka restaurangen Arroyo Hondo, där vi åt den godaste måltiden under hela vår Andalusienresa.

Nästa anhalt – Gaucín

Bilfärden fortsätter uppåt i bergen och efter en halvtimme når vi byn Gaucín, även denna smått skrattretande tjusig, och kanske med en än mer spektakulär utsikt tack vare sitt något högre läge. Det är lite svindlande att stå vid foten av Gaucín och stirra rakt ner i ravinerna och jag känner hur det riktigt suger till i magen, vilket påminner mig om att det var längesen vi åt. Vi tar därför sikte på ett närliggande matställe och hamnar snart på byns bästa restaurang enligt TripAdvisor. Den heter Platero & Co och drivs av ett holländskt par. Maten smakar fantastiskt och vi drömmer genast om att återkomma för att spendera en helkväll här med mat och dryck.

Nöjda och belåtna över dagens äventyr, som bjudit på storslagna panoramavyer, gästvänliga människor och superb mat, lämnar vi pueblos blancos bakom oss med känslan av att vi har kommit den andalusiska folksjälen något närmare. Jag och min sambo är rörande överens; hit åker vi snart igen.

Text och bild: Ellinor Mårtensson. Mejl: ellinormartensson16@gmail.com