Området The four corners of Africa är där de fyra länderna Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe möts. Jag har varit några dagar vid Viktoriafallet, som delas mellan Zambia och Zimbabwe, och är nu i Botswana; 90 minuter bort med bil. Jag bor vid Chobefloden och på andra sidan floden ligger Namibia.  

När fyra länder möts som detta kallas det på engelska för en quadripoint. Det finns över 150 tripoints, dvs tre länder som mötes, men bara ett ställe i hela världen där fyra länder möts. Självklart vill jag besöka också Namibia och få med mig alla länderna som utgör quadripointen.

Den rosa pluppen med hjärta är mitt hotell i Botswana och den gula pluppen med stjärna är passkontrollen på Impalila Island. Floden som skiljer Impalila från övriga Namibia är den smala med kurvor in bit in i det gröna.

Den delen av Nambia det rör sig om är en långsmal svans i det sydöstra hörnet; ganska okänt och syns inte innan du förstorar upp kartan. Längst ut på svansen ligger Impalila Island och det är denna jag ska besöka.  

Jag lämnar Botswana

Jag går ombord alldeles själv i den stora flodbåt som tillhör safarilodgen jag bor på. Vi åker exakt 30 sekunder innan vi stannar till vid bryggan där jag ska gå i land hos passkontrollen och stämpla ut mig från Botswana. Tillbaka på båten åker vi fem minuter, och passerar en krokodil i vattnet, innan vi lägger till i Namibia. Min guide David tar emot mig och vi går först till passkontrollen i Namibia och stämplar in mig.

David kommer från myndigheten Impalila Conservancy och är den som har hand om turisterna som kommer till ön. Jag har tur och är enda turisten denna dag. Dagen innan hade David tolv i sin grupp och dagen innan det igen 17. Passar bra; frågvis som jag är.

Impalila Island

Området jag besöker heter Impalila Island. Det finns ingen elektricitet på ön och inga asfalterade vägar. Det finna endast ett fåtal bilar och det vanligaste framkomstmedlet är benen. David säger att det är därför alla på ön är vältränade och håller sig unga. Jag tror honom; vilken rejäl dos vardagsmotion de får. Det finns en skola på ön och de som bor i byarna längst bort har 45 minuter att gå enkel väg till skolan. Och de går inte bara fram och tillbaka varje dag, utan de går också hem under den två timmar långa lunchen mellan klockan 13 och 15 för att sen gå tillbaka till skolan. David var en av dessa barn som hade långt att gå och jag frågar om det inte är bättre att ta med lunch till skolan. Går inte säger han; skulle bli dålig i värmen.

Vatten finns dock överallt, även i eller vid husen, men det är vatten direkt från floden. Eftersom alla har druckit det sen de föds tål de vattnet men jag skulle troligtvis bli riktigt sjuk, säger David och jag håller med igen.  

Jag frågar om han har några barn; han tar stolt fram en toppmodern smartphone och visar bild på sina sex barn. Men hallå; hur laddar du den där? undrar jag självklart. Svaret är att alla har pyttesmå solcellspanel som de laddar sina mobiler med.

Byn Kafubu

Efter en dryg kvarts promenad på en väg av sand och förbi bladlösa träd, eftersom våren inte har kommit än, är vi framme vid byn Kafubu som är vårt mål för dagen. Vi går runt lite och kollar in husen, byggda av trä och lera, och husdjuren i form av hundar, getter och kalvar, där sistnämnda inte får gå utanför byn innan de har vuxit till sig. Vilda djur är självklart orsaken. Eftersom det är sen förmiddag är de större barnen i skolan.

David tar sen med mig till byn stolthet; et enormt baobab-träd med en diameter på 18,5 meter. Det är enormt och också ett av Namibias största.

Läs mer: Victoriafallen – Världens största vattenfall

Sen går vi och knackar på hos Elisabeth. Hon bor bakom ett bambusstaket med sina tre barnbarn; två killar och en tjej. Barnen är i skolan men kommer hem för lunch om några timmar. Elisabeth håller på att förbereda lunch genom att skära loss köttbitar från ett stycke som hänger på en stolpe. Hennes hus har tre små separata byggnader med ett rum var; där det ena är barnens sovrum, det andra hennes sovrum och det tredje rummet där de åter.

Maten tillagas över öppen eld under ett plåttak. Det finns också ett plåtskjul där alla köksattiraljer och mat förvaras. Längst bort finns också en liten köksträdgård. På bambustaketet hänger en radio som ser ut att vara från 60-talet, på hög volym och går givetvis på batterier.

Oavsett hur enkelt det är hemma hos Elisabeth så förstår jag att detta är en av byns finaste bostäder. Många andra är bara ett hus utan staket runt och ingen trädgård eller egna odlingar. Tyvärr är inte Elisabeth själv så intresserad av att prata med mig, fast jag vet att hon pratar engelska eftersom alla gör så. Jag ställer massa frågor till David men väger mina ord. Jag får också veta att det är Elisabeths hus som visas upp för alla turister, så hon är nog lite trött på oss. Hoppas verkligen hon får en slant av den summan jag betalde för min utflykt.

Att bo i ett land och lösa allt praktiskt i ett annat

Vi går en till liten runda i byn, sen börjar vi gå mot floden igen. David berättar att de huvudsakligen äter fisk från floden men att de någon gång per månad äter kött. Köttet åker de över floden till Kasane i Botswana för att köpa, som med allt annat de behöver i sina liv. Eftersom det inte finns elektricitet finns det heller inga kylskåp och för att maten inte ska bli dålig åker de flesta över till Botswana cirka var tredje dag.

Det är inte vanligt att äga egen båt och en båtresa över floden kostar $5 enkel resa. Eftersom de handlar mycket måste de ha biltransport från affären i Botswana till båten, vilket kostar $1. Väl tillbaka i Namibia måste de också ha transport hem från båten; igen $1. Att handla nödvändigheter kostar alltså $12 och resan görs två gångar per vecka.

Vad med solcellspanel också för kylskåp? frågar jag självklart. För dyrt, kostar upp mot $4000 med panel, generator och själva kylskåpet, svarar David. Men det finns tre familjer som har kylskåp; de är statligt anställda och då kan kostnaden dras från lönen över flera år.

Läs mer: Safari i Chobe nationalpark

Eftersom invånarna på Impalila Island åker till Botswana hela tiden berättar David att han alltid har med sitt pass. Han plockar upp det och visar fram fullstämplade sidor där inte en millimeter går till spillo. Ändå berättar han att han brukar behöva byta ut passet vartannat får för att det blir fullt. Vi är nu framme vid floden och jag ser en ambulansbåt. Jag frågar igen och får veta att närmaste namibiska sjukhus är flera timmar bort. Är det akut måste de åka till Kasane sjukhus i Botswana, vilket de måste betala för och kostar en förmögenhet.

Det är verkligen inte lätt att ha alla praktiska delar av sitt liv i ett annat land.

Praktiska tips för en utflykt till Impalila Island

  • Jag köpte min utflykt genom mitt hotell Chobe Marina Lodge. Den kostade cirka 350 kronor och med transport tog det två timmar. I mitt safaripaket på lodgen ingick det två safaris per dag och för den som önskar så går det att byta ut en av dessa mot utflykten till Impalila Island.
  • Det lokala språket är subia men alla pratar också engelska.
  • Impalila Island ligger mellan de två floderna Zambezi och Chobe. I väster avgränsas ön av den mindre flod som går mellan de två större. Det är tillsammans 52 byar på ön. Kafubu, som var den byn jag besökte, har 340 invånare. Impalila Island är tofsen längst ut på svansen, där området som utgör hela svansen heter Caprivi.
  • För den som önskar sova över finns det två resorter på ön.

Läs mer: Fyra afrikanska länder på nio dagar


Följ Ladies Abroad på Facebook och Bloglovin för att inte missa nya artiklar!

2 KOMMENTARER

  1. Elsker innlegg som dette, med interessant informasjon om hverdagslivet i en liten krok av verden som ingen har hørt om. Jeg har krysset firepunktsgrensen med båt fra Botswana til Zambia, og vært på båtsafari på grenseelven mellom Botswana og Namibia, men denne øya var ukjent for meg. Høres definitivt utfordrende ut å være avhengig av kostbare tjenester i et annet land fordi man bor så avsides i eget land.

    • Takk, så morsomt å höre! Da du var på båtsafari mellom Botswana og Namibia så var du nok i närheten. I alla fall om du var i samme del av Chobe som jeg var. Jeg hadde ingen aning om at det finns en tarm mot de tre andre landene, i det ellers så kvadratiske Namibia, för jeg begynte å planlegge reisen. Man lärer er noe hele tiden!

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here