Vi sov över i Dalhousie som ligger precis nedanför Adam´s Peak, faktiskt på det vidrigaste hotellen jag har bott på i mitt liv. Tydligen är det generellt låg standard på hotellen där, så avtala gärna med guiden att ni är villiga att gå upp lite i pris för att bo ok.

Christiane och jag gick upp kl 02.00 och det enda positiva med hotellet var att det var möjligt att få frukost kl 02.00. Som tur var hade det slutat regna så att det var möjligt att ta sig upp för berget.

Vår guide Anuro hade hyrt oss en lokalguide för att ta oss upp för berget, men detta var helt onödigt och det var ingen annan som hade det. Så skippa det.

Adam´s Peak är 2224 meter högt och omfattar 5200 trappsteg, och det tar vanligtvis mellan 2,5 och 4 timmar att gå upp. Det är båda många lokala och många turister som tar sig upp för berget. De lokala går ofta upp hela familjen, också med barn ner i femårsåldern. Av någon konstig anledning startar de lokala ofta vid midnatt och kommer upp långt innan solen går upp, och vi mötte många av dem på väg ner när vi var på väg upp.

Längst ner på berget är det självklart ganska platt med mer stig än trappor, och det finns massor med buddhor och annan religiös symbolik. Man får också någon symbolistisk tråd kring armen. Med andra ord ganska trevlig del av turen upp. Efter någon timme stannade vi på ett av alla tehusen som finns längs stigen upp.

Efter den platta delen kommer en helt ok del med gjutna cement-trappsteg med behaglig höjd på trappstegen. Det är kanske 50 trappsteg i taget att ta sig uppför, sen kommer en bit platt stig att vila ut på och sen trappsteg igen. 

När man börjar närma sig mitten av berget så är det de gamla trappstegen som gäller… Stegen är i sten och de är nerslita och har vissa ställen rasat ihop helt. I tillägg så är höjden på trappstegen just denna delen allt annat är behagliga, de är alldeles för höga och inte tillräckligt djupa. Som att gå i en rulltrappa men bara få plats för halva foten på varje steg. Det är också riktigt brant, och beroende på att trappan delvis har rasat får man i bland gå slalom och i bland gå utanför trappan för det finns inga steg kvar. En superjobbig del av vägen upp. Det är här också kortare delar med stig mellan trapporna.
Som tur var kom de gjutna stegen i cement tillbaka och det blev mindre brant, så när vi ca kl 04.30 kom till en skylt som sa att det var en kilometer kvar till toppen och att detta var sista tehuset så tog vi en reell paus där på ca en timme. 
Av någon konstig anledning så kallas tehusen för Hotel.

Höjdskillnaden och lufttrycket gjorde att alla chipspåsar svällde upp

Efter att vi hade pausat i en timme och väl så det på sista tehuset så gick vi vidare; glada o nöjda över att det bara var en kilometer igen. Dock var det så att den sista kilometern var brantaste delen! Mot slutet fick vi nästintill dra oss upp efter ledstången. Och jag kan lova att vi inte var de enda som fick göra så.

Lysen i bakgrunden visar var vi har gått

Solen går upp mellan 06.30 och 07.00, och vi hann upp i god tid innan. Dock var det mulet, och vi kunde inte se Buddhas fotavtryck där uppe. Jag har inte riktigt fattat vad det är som ger avtrycket, men det är något som kastar skugga när solen går upp och det ska vara riktigt fascinerande att se. Vyn från berget var mycket vacker, och det var imponerande att se hur långt vi hade gått. Vi var uppe i templet samt ringde i klockan som alla ska göra första gången de är där.

Inte helt olikt de norska fjällen och fjordarna…

Det tog fyra timmar för oss att gå upp med alla tehus-pauser, jag gissar vi gick effektivt drygt 2,5 timmar. Sen var vi knappt en timme där uppe, och det tog oss ca 2,5 timmar från vi startade nerstigningen tills vi var tillbaka på hotellet. Inklusive två pauser och fotmassage mot slutet.
Precis börjar nerstigningen



De lokla brukade dra snören längs ett område i trappan för att
symbolisera något som jag tyvärr inte kommer ihåg

Självklart en religiös byggnad mitt i det hela

Fotmassagen var bäst i världen

Det var möjligt att köpa olik sorters skräp när man hade kommit ner

Längst upp har jag varit!

När vi kom till Dalhousie kvällen innan var det redan mörkt, och både Christiane och jag är överens om att vi kanske inte hade gett oss ut på detta om vi hade sett innan hur högt det var. Men det var häftigt, och jag älskar att nämna i en bistats att jag har tagit mig uppför 5200 trappsteg mitt i natten. Och även om vi båda stretchade ordentligt så kan jag lova att träningvärken i vaderna inte var att leka med. Jag tror den satt kvar i fem dagar.


Men det var häftigt, och rekommenderas.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here