Jag rotade runt i medicinhyllan i badrummet inför resan till Buenos Aires för någon månad sen. Då hittade jag våra gamla pass längst bak i ena IKEA-korgen som vi förvarar mediciner i.
Fråga inte varför jag förvarar gamla pass i badrummet; det är inte en grej som är normalt för mig att göra. Men så är det i detta tillfället. I övrigt är jag en väldigt ordningsam person.
Mitt pass som 19-åring
Jag måste vara bland de sista personerna i Norge som fick ett handskrivet papperspass. Med fasthäftad bild, stämplar, plats för fingeravtryck och på fem språk. Nu har jag ingen aning om hur de gamla svenska passen såg ut jämfört med mitt norska men visst känns detta länge sen? Och hur var det nu med säkerheten och passförfalskning?
Jag minns också att då låg norska ambassaden på Strömgatan, precis runt hörnet för där Drottninggatan börjar. Numera ligger den ute i Diplomatstaden, vilket ju är mer ocentralt. Men detta rör egentligen inte mig, då jag förnyar mina pass i Oslo. Giltiga i tio år är de också, de norska passen.
Barnen hade inte heller egna pass utan var inskrivna i föräldrarnas pass. Eftersom Maxime föddes som norsk medborgare (alla barn ärver mammans medborgarskap) och var det fram till att hon var två år gammal så var hon då del av mitt pass. När hon i stället blev svensk medborgare kallades jag in till norska ambassaden där jag fick frånskriva henne det norska medborgarskapet (Norge är bland de få länder i världen som inte accepterar dubbla medborgarskap) och de tog också bort henne från mitt pass. Vad man kallar en symbolisk handling.
Läs mer: Hej då, mitt älskade pass – 2016
Maxime anklagar mig jämt för att ha permanent på min passbild ovan men jag vet att jag inte har det. År 1990 hade jag slutat med permanent för lääääänge sen, det tillhörde ju 80-talet. Fast någon hårmousse och andra 80-talstrick som hängde kvar kan det ha varit.
Stämpel från Frankrike och andra europeiska länder fick man också under 80- och 90-talet. Passet jag hade innan detta, som är borta, tågluffade jag med två gångar och det var överfylld med olika stämplar.
Maximes pass från 1995
Då Maxime blev utslängd från mitt pass så fick hon i stället skaffa eget. På den goda gamla tiden då svenska pass var blåa och jag lätt såg skillnad på hennes och mitt. Tyvärr har första passet försvunnit, hade ju varit ännu roligare att ha än det än det från då hon var fyra år.
Jag tror nog att båda våra saknade pass kan ligga på vinden i min Oslolägenhet. Men det finns inte på världskartan att jag ska börja gå genom alla papper jag har på vinden där.
