Jag har ju tidigare skrivit både om hur jag har tagit ett DNA-test och hittat mina rötter samt att jag hittade flera online släktträd som jag var del av. Utifrån släktträden kunde jag läsa ut att min gammelmorfar kom från Sundsvall och senare flyttade till Steinkjer i Norge, där min mamma är född.

Jaha, då har man en väninna från samma lilla hörn av Sundsvall

Jag kunde inte omedelbart hitta några syskon till min gammelmorfar Wilhelm, vilket jag skrev ut. Dagen efter att jag publicerade inlägget hörde min väninna och resebloggkollega Jeanette av sig och sa att Matfors, där hon är uppvuxen, är den del av Tuna socken i Sundsvall där min gammelmorfars släkt bodde. Tuna socken har enligt Wikipedia 6000 invånare, så fatta vad oddsen är för detta! Jag frågar snabbt Jeanette om hon minns några Löfblad från skolan men innan hon hinner svara så hör Maxime av sig.

Plötsligt är jag mitt i två dialoger inom samma ämne på min mobil.

Två systrar hittas

Maximes pojkväns styvmamma Catharina driver med hardcore släktforskning och kunde med några enkla slagningar i kyrkoböcker på nätet se att min gammelmorfar Wilhelm visst hade haft 10-12 syskon. Precis som jag misstänkte. Tyvärr dog alla som spädbarn förutom Wilhelm och två yngre systrar.

Den ena systern utvandrade sen till Amerika och den andra fick inga barn. Och gammelmorfar Wilhelm utvandrade som sagt till Norge och skapade norska grenen av Löfbladfamiljen.

Och med detta slutade sökandet efter svenska släktingarna. Finito.

Och Jeanettes svar var att hon inte mindes någon Löfblad från skolan. Självklart, för det fanns ju inga.

Läs mer: Jag har gjort ett DNA-test och hittat mitt påbrå
Läs mer: Jag har hittat min anor i Sundsvall

3 KOMMENTARER

    • Alltså tack, där lärde du mig lite svenska! Det heter slektNinger på norska, med n i mitten. Jag har alltid sagt och skrivit släktningar på svenska och ingen har rättat mig under alla dessa år. Det här med slaktningar måste vara autokorrekt hos Word, som jag inte observerade. Skriver alltid inläggen i Word för att lättare hitta norska stavfel. Och en ganska så makaber autokorrekt blev det också…

      • Haha det förklarar ju saken. Då var det ju kanske lite rätt, men ändå fel. När jag säger det ordet högt, med ä då alltså, då låter det ju ändå väldigt likt “släktingar” så tror inte jag heller skulle ha tänkt på att rättat dig då. Och ja, den blev ju lite makaber den där autokorrekt 😛

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here