Det är 22 december 2014 och jag är själv en vecka på ön Phu Quoc i Vietnam, innan min väninna Viveca kommer och träffar upp mig. Jag ligger på solsängen och bestämmer mig för att gå och äta lunch.

Samtidigt som jag reser mig från solsängen så vrider jag mig för att också hämta väskan som står i sanden. Jag hör det knäpper till högt i ryggen och ajajaj. Ryggskottet är ett faktum.

Ryggskottet är nog inte så farligt i alla fall

Eftersom Viveca har en tidigare karriär som sjukgymnast så ringer jag henne och beklagar mig. Jag stör henne mitt i sista julklappsinköpen men när hon kommer hem skickar hon tre övningar jag ska göra tills jag storknar. Vilket jag givetvis gör, som en duktig patient.

Läs mer: Nattmarknaden på Phu Quoc

Ryggskottet är en konstigt sort, för det gör inte ont när jag sitter och går. Jag beslutar mig därför för att gå ut och äta middag samma kväll; det är ju bra att röra på sig vid ryggskott. Jag hittar en restaurang vid vattnet och får bästa bordet med vattenläge. Nudlarna med räkor smakar fantastiskt och precis som man önskar de ska göra i Asien.

Förresten, det är farligt. Det gör jätteont och livet kan inte bli värre

Mätt och belåten går jag hem; ryggskottet är ju inte så illa. När jag har lagt mig inser jag att det i stället är en sorts ryggskott som gör mest ont när man ligger, vilket är en ny erfarenhet för mig. Efter att ha vridit på mig och bytt sovställning en miljon gångar under några timmar kommer jag på idén att ta ett sömnpiller, i den tron att bara jag får hjälp med själva insomnandet så löser allt sig.

Inte riktigt. Varje gång jag precis ska till att somna strålar det till i ryggen och jag vaknar till igen. Till slut är jag så trött av mitt piller men väcks hela tiden av smärtan, att jag ligger och nästan gråter för att jag tycker så synd om mig själv. Livet kan inte bli värre!

Men jo, livet kan bli värre

Första gången jag känner magsäcken krampar lite så tänker jag inte över det. När illamåendet blir starkare så inser jag att livet kan bli värre; jag har fått en matförgiftning! Utöver ryggskottet… Jag hoppas fortfarande att det ska gå över men jag fattar snart att jag kommer att kasta upp och behöver ta mig till toaletten.

Läs mer: Paradisstranden Bai Sao

Inne i badrummet är det omöjligt att böja överkroppen framåt över toaskålen, det strålar i hela ryggen. Det är inte heller möjligt att gå ner på knä; för det behöver jag också böja ryggen. När min magsäck skickar upp nudlarna och räkorna jag åt några timmar tidigare står jag fortfarande rakt upp med mina 173 centimeter. Nacken kan jag böja, men ni förstår ju själv hur mycket som träffar toaskålen från den höjden. Jag skämtar inte; jag hade på riktigt nudlar hängande längs vadarna och räkor mellan tårna.

Jag ser absolut inget roligt i detta där och då, om jag inte minns fel så tror jag att jag igen gråter lite över att jag har spyor över halva mig och hela badrummet. Men i dag skrattar jag högt åt att jag hade hela nudelsoppan hängande längs benen; varje gång jag tänker tillbaka.

Sen är det bara att muta städerskan och be om ursäkt som gäller

Jag spolar av både mig och badrummet så bra det går och tar mig till sängen. Jag gör en till omgång ryggövningar och lyckas mirakulöst nog att somna.

Läs mer: Long Beach på Phu Quoc

Nästa morgon är ryggen något bättre och magproblemet är borta. Badrummet ser tyvärr ut som det gör. Här finns inget annat att göra än att med pengar be städerskan om ursäkt. Jag är osäker på hur jag ska meddela henne att den miljon vietnamesiska dong jag har lagt fram, motsvarande knappt 400 kronor, är till henne, då jag är osäker på om hon kan engelska. Men plötsligt knackar det på dörren och där står hon med stora leendet. Vilket löser mitt problem med att kommunicera men jag får skämmas värre när jag visar badrummet med ena handen och ger sedeln med andra handen.

4 KOMMENTARER

  1. Haha, skrattar så jag gråter, jag också!
    Delvis kanske för att jag själv hade samma två åkommor i Mexiko i vintras. Bara inte båda på en och samma gång dessbättre! 🙂

    • Jag tycker ju själv att historien är rolig och har berättat den många gångar och skrattat mycket. Dock har jag tidigare tyckt att den varr för äcklig att sätta på pränt, men nu tänkte jag om. Den är faktiskt mer rolig än äcklig.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here